Världsbanken publicerade nyligen en rapport angående klimatförändringarna. Rapporten visar att läget är otroligt allvarligt och att alla de forskare som i flera år försökt varna oss har rätt. Gör vi inte mer kommer det inte bli så kul att leva på denna planet i slutet av detta århundrade. Men då behöver ju inte vi som lever nu oroa oss, eller? Vi kommer klara oss, behöver inte tänka på det?

Så skönt, då kan vi i lugn och ro fortsätta shoppa, konsumera, möblera, renovera, resa och göra alla de där sakerna som vi faktiskt har förtjänat…. För varför ska vi i vår del av världen bry oss – det är ju inte här vi får svår torka, kanske krig p.g.a vattenbrist, sjukdomar som sprids – inte i första taget, åtminstone. De som drabbas hårdast bor långt härifrån och… och… får skylla sig själva? Klara sig själva? Eller vad?

När ska vi börja se att vi alla är ett folk – alla människor på denna planet? Att världen är det land vi alla lever i och att vi alla delar resursen Tellus.

Det görs mycket redan, naturligtvis. Många kämpar med livet som insats för att försöka förändra, påverka, göra skillnad. För att få makthavare att inse att det är här de måste lägga krutet – inte i missiler, kanoner och annat krigsmateriel.

Media har också ett enormt stort ansvar i allt de rapporterar – och inte väljer att rapportera eller belysa. Det borde snart lagstiftas om att de faktiskt måste ha en avvägning på vilka nyheter de lägger ut, hur de rubricerar dem och om de har positiv eller negativ innebörd – om de har negativ innebörd, t.ex dåliga nyheter om klimatet – då ska de också presentera lösningar på hur just du kan hjälpa till, göra skillnad. Och de har ansvar i att visa att det faktiskt GÅR att göra mycket! För att skapa hopp, tro och handlingskraft!

Att som många medier, med svarta eländes-rubriker dagligen, ta bort hoppet från folk, det borde nästan likställas med terrorism. För dessa nyheter bidrar till att människor faktiskt blir skräckslagna, deprimerade, handlingsförlamade, tappar hoppet, tappar initiativförmågan, slutar tro – och slutar agera – precis som terror gör.

Jag har inte gett upp hoppet, är inte skräckslagen eller handlingsförlamad – men visst är jag väldigt starkt påverkad och oroad över klimatet och hur det ska bli för oss, för våra barn och barnbarn – och för alla människor. Jag vill och försöker göra skillnad, försöker konsumera mindre och mer hållbart, försöker påverka min omgivning, diskuterar gärna dessa frågor. Med risk för att bli en sån där ”jobbig” person som ingen vill prata med…?

Jag tror det väcker mycket rädsla, ångest och dessutom skuld när denna fråga kommer upp – därför måste man vara försiktig… Samtidigt anser inte jag att vi har tid att vara så väldigt försiktiga längre… Visa hänsyn – för vem? För personer som tycker det är obekvämt att prata om detta? Eller för barnen i de delar av världen som drabbas allra hårdast?